Sedan Rynestad/Luntertun lades ner och staden flyttade några kilometer uppströms ån och uppstod som Ängelholm, försvinner Rönneholm in i historiens dunkel. Holmen drabbades av den stora sandkata-strofen under 16- och 1700-talen, när skövlingen av strandskogen ledde till att öknen bredde ut sig mellan havet och staden, och sanden när det var som värst låg hög mot Rebbelberga kyrkdörr.

Om detta, och om arbetet med att hejda sanden, kan man läsa i "Ängelholm, en hembygdsbok", 1989, sid. 45.

Omkring sekelskiftet 1800 hade man fått bukt med sanden och kommit en bra bit på väg med återskapandet av skogen. Då började det som vi numera kallar Kronoskogen också att bli ekonomiskt användbart igen. Ägare till det hela ansågs staten vara, och överinseendet åvilade i länet landshövdingen och i riket Kammarkollegium - detta var långt innan Domänverkets tillkomst.

Emellertid vårdades statens skogar på den här tiden av Kammarkollegium, där advokatfiskal Rolén inte alls tyckte att Ljunggren skulle få komma över arrendet på detta obyråkratiska vis, utan borde lägenheten Rönneholm behandlas på samma sätt som andra odisponerade kronolägenheter, d.v.s. utbjudas på allmän auktion, där den högstbjudande skulle få arrenderätt under 30 år. Ljunggren uppmanas att yttra sig över advokatfiskalens invändningar, och han gör det lågande av måttligt undertryckt harm. Ledd av ren patriotism och böjelse att upphjälpa naturen där den med konstens tillhjälp kan förvandlas till en prydnad för landet, hade han anhållit om dispositionsrätt över holmen. Men ändamålet skulle alldeles förfelas om arrendet bara medgavs under så begränsad tid, ty då skulle han ju riskera att antingen ånyo dyrt få betala sin egen möda, eller se frukten därav skördas av en annan. Han såg sitt uppsåt förfelat, och bad att hans patriotiska avsikter aldrig åter skulle väckas, utan måtte han hädanefter i tidens anda endast handla efter egennyttans föreskrifter. Och måtte Rönneholms sandhög för evärdeliga tider bliva en värdig minnesvård av herr advocat fiscalens tjänstenit.

        

Rönneholm på 1800-talet - arrendestrid och dansbaneslagsmål

 

Arrendatorerna

Rönneholm blev nog aldrig skogbesådd på samma sätt som de omgivande flygsandsfälten. Holmen är ju inte särskilt stor, och man räknade väl med att den skulle återplanteras på naturlig väg. Ännu 1817 var dock återväxten inte särskilt långt kommen.

Då gjordes nämligen en syn och värdering av Rönneholm. Den konstaterades bestå av rena flygsanden överväxt med någon ljung och sämre gräs, vilket omöjligen kunde höstas utan på sin höjd användas till sommarbete för tvenne kalvar eller fårkreatur. Ytan uppmättes till ett tunne- och 22 kappeland, motsvarande drygt 8.000 kvadratmeter, och värdet ansågs mycket ringa.

Anledningen till syneförrättningen var, att överauditören Ebbe Ljunggren hade framställt önskemål om att få hyra eller köpa holmen, eftersom han ansåg dess läge och de vackra trakterna däromkring tala för, att den kunde användas till en prydnad i orten. Ljunggren ville göra en liten park på holmen, med fruktträd och ädelträd, gångar m.m. Landshövdingen tyckte idén var utmärkt och tillstyrkte med varm hand att Ljunggren skulle få arrendera holmen under sin livstid. Ljunggren började genast sina anläggningsarbeten och planteringar.

Ljunggren förbehöll sig till slut att från holmen få ta bort dels de flera hundra fruktträd och ädlare sorter vilda träd, som han med stor möda och ditförande av bättre jord planterat, och dels de anläggningar han gjort, på det att inte minsta spår av hans obetänksamma nit måtte störa herr advocat fiscalens berömvärda omtanke.

För sitt enligt advokatfiskalen oskickliga och anstötliga skrivsätt fick Ljunggren böta 3 riksdaler och 16 skilling (hälften till kronan och hälften till advokatfiskalen). Dessutom beslöt Kammarkollegium förstås, att arrendet på Rönneholm skulle utbjudas på auktion.

Inför auktionen gjordes ny syn och en ny karta upprättades. Ytan uppmättes nu till ett tunnland och 29 kappland, varav 28 kappland var gräsbevuxen mark, drygt 23 kappland ljungbevuxen flygsand, samt drygt 9 kappland en någorlunda gräsbeväxt flygsandskulle. En obetydlig surskog med al och björk saknade värde, men däremot såg man spår av en ganska vacker anläggning, såväl med gångar som planteringar, vilket var resterna av Ljunggrens med synnerlig kostnad och omtanke gjorda arbeten. Tydligen hade han gjort allvar av sitt hot i skrivelsen till Kammarkollegium, och förstört sina anläggningar. Arrendeavgiften uppskattades kunna bli två kappar, knappt tio liter, spannmål årligen, hälften råg och hälften korn.

Auktionen ägde rum i Ängelholm 25 juli 1821. Ljunggren försökte en sista gång stoppa affären genom att förete ett brev från husarregementets chef, vari denne hävdade att Rönneholm tillhörde Engeltofta säteri och ryttmästarebostället Rebbelberga kungsgård. Auktionen genomfördes ändå, och högstbjudande blev tullinspektoren Christian Edvard Kallenberg, vilken för åtta kappar spannmål per år, hälften råg och hälften korn, fick arrendera Rönneholm på 30 år.

Något försenat genom utredandet av husarregementschefens ifrågasättande av ägarförhållandena, undertecknades slutligen arrendekontraktet i maj 1823. Där föreskrivs särskilt, att arrendatorn inte får röra skogen som växer på holmen. Däremot får han bygga, anlägga träd- och kålgårdar m.m. Tyvärr framgår det inte av handlingarna vad Kallenberg och hans efterträdare som arrendatorer använde holmen till. Om de inte var lika patriotiska som Ljunggren, torde ett magert bete varit den enda inkomsten de första åren - om nu inte den av Ljunggren ditförda jorden kunde hjälpa upp odlandet och tillväxten.

År 1827 skriver sig Kallenberg "controlleur" och hovkamrerare, när han vill överlåta arrendet på sin efterträdare som tullinspektor, Daniel Hjort. Kallenberg har tillträtt en högre tjänst i staten och flyttat till Malmö. Efter Hjorts död 1837 övertog änkan Maria Elisabeth, född Mothe, holmen. Hon skrev också kontrakt på en ny 30-årig arrendeperiod fr.o.m. 1853. Änkefru Hjort avled 1861.

När 1883 närmade sig, och denna sista arrendeperiod led mot sitt slut, väcktes frågan om det vore lämpligt att sälja holmen. Det sista ordet fäller skogsstyrelsen 1881, då den konstaterar att betet på holmen och tillgodogörandet av där befintlig skog borde lämna en ej så ringa inkomst. Eftersom kronan äger skogen på ömse sidor om ån, är det bättre att göra kronopark av Rönneholm, och alltså behålla den i statens ägo. Så blev det också.

Dans och andra nöjen

Om nu kreatursbete eventuellt varit viktigt för holmens tidigare arrendatorer, så måste den epoken ha varit slut 1866 när prosten och författaren G. H. Mellin gör sin utgrävning av det gamla fortet (se Jan Moens artikeli Ängelholm, en hembygdsbok, 1994). Mellin berättar nämligen att holmen är trädbeväxt, med undantag för en avröjd plan norr om kullen. Gångar är anlagda på kullen, så att Rönneholm nu utgör en promenadplats med behagligt läge och omgiven av parklik skog på åns båda stränder. Däremot nämner han inget om några byggnader, såsom dansbana eller servering. I Anna Birgitta Roths bok "Livet i Lergökastan" berättar Karl Karlberg, född i Ängelholm 1873: "På Rönneholm fanns kägelbana, dansbana och restaurang där det serverades kaffe och sprit.... En liten ångbåt 'Anna' gick med passagerare dit från Ängelholm. De färjade också över med båt... På Rönneholm var ofta bataljer mellan husarer och civila. Kägelbanan låg längs efter den lilla årännan. Dansbanan och restaurangen låg nedanför höjden." Och Axel Bengtsson, född 1857, berättar: "...de hade dansbana på Rönneholm. Det var innan Thorslund kom till. På Rönneholm var både restauration och dansbana och de rodde dit med ekor och så. De kunde också gå genom norra planteringen och så 'pramade' (pråmade) de över till Rönneholm."

Det första spåret av sådant nöjesliv har vi hittat i Engelholms Tidning i april 1868, då gästgivargårdens innehavare Fr. Liedberg annonserar att han p.g.a. sjukdom och planerad kurresa vill utarrendera utvärdshuset Rönneholm under kommande sommarsäsong. Uppenbarligen har alltså någon verksamhet, och byggnader, funnits åtminstone året innan. I mitten av maj öppnar så biljardägaren A. Edvard Öhman för säsongen, med väl lagad kall mat, alla sorter spirituosa och viner och det välkända sodavattnet från Åby. Då har redan husarskvadronen under ryttmästare Posse besökt Rönneholm på vårutflykt till skarpskyttemusikens toner, varvid dansbanan användes - en sådan finns alltså. På grund av kvinnounderskottet måste flera av husarerna nöja sig med att dansa med varandra, men det gick bra det också. Och i tidningsreferatet från säsongsöppnandet berättas om god stämning. Man dansade till flöjt (troligen en tvärflöjt av trä, vilket var den vanligaste flöjten vid danser) och violin till klockan 10 på kvällen, kägelbanan dånade, gräsmattan var mjuk och ungdomen trevlig - skada bara att det inte finns en liten ångbåt för besökarna att ta sig dit med! Utvärdshuset håller sedan öppet till början av september; man firar midsommar där med majstång men utan oordning (dock blev musiken något svag sedan flöjten försvann), och en juniafton slåss två husarer och drar på sig fyra respektive tio dagars vatten och bröd. I augusti uppträder Engelholms skarpskyttemusikkorps.

Nästa sommar, 1869, befinns dock Rönneholm övergivet, och tidningen suckar över bristen på punsch, kägeldån och folkliv. Biljardägare Öhman återkommer inte, och källarmästare Liedberg satsar först året därpå sin möda på ett nytt utvärdshus i f.d. Olssonska trädgården, där han uppfört kägel- och dansbana, anlagt grottor (väl närmast bersåer) m.m. Stadens brandkårister med familjer gör dock en sommarutflykt till holmen i juli, med båtar som avgår från Lilla gatan (nuvarande Vattengatan).

Åren 1869-76 sover Rönneholm djupt vad gäller urbana nöjen - säkert förekommer föreningsutflykter och liknande, men någon restaurang omtalas inte. Källarmästare Liedberg flyttar till Danmark 1872, och ingen annan vågar satsa förrän 1877, då målaren P. A. Nilsson i Ängelholm beslutat tillmötesgå allmänhetens önskemål och se till att bygga dansbana m.m. Tydligen har den äldre banan antingen farit illa eller plockats bort. Och till midsommarafton öppnar etablissemanget på holmen, med god restauration, musik vid paviljongen och dansbanan av Engelholms Musikcorps m. fl. Bortåt 1.000 personer uppges ha besökt holmen på midsommardagen. Fri överfart ordnas från fastlandet, och flera båtar kommer att gå mellan staden och holmen mot en ringa avgift. Den 20 juli annonseras, att passagerarbåt går varje dag kl. 10, 2 och 6 från Danielslund via Rönneholm till hamnen, till ett pris av 10 öre per delsträcka och med 45 minuters uppehåll i hamnen - turistbåten Laxen har alltså föregångare! Mitten av juli är tydligen festtät, ty den 17 är Sällskapet Wänskaps-Bröderna från Landskrona på besök, 130 personer med extratåg, och den 26 ordnas en bal för "landtboar", kr 1,50 för herre och 1 kr för dam. Båt avgår kl. 5 e.m.

Ett kuriöst jippo äger rum i slutet av augusti. Då presenterar sig en J. E. Meurke, "rolighetsminister och muntrationsrådet Höökenbergs efterträdare", genom att ordna en stor "Barnbal á la Höökenberg", med karneval, teater m.m., samt stor bal för de äldre. "Muntrationsrådet Höökenberg" var en verklig person. Han levde åren 1808-69 och bar välförtjänt sin egenartade titel: han var vattenskidepionjär, illusionist och under senare år arrangör av s. k. barnbaler av den typ Meurke nu ordnade på Rönneholm. Meurke följde upp sin bal ett par dagar senare med ytterligare en fest, nu med fyrverkeri - och Meurke kallar sig nu konstfyrverkare.

Året därpå, 1878, öppnas Rönneholm för allmänhetens besök på första maj, av tradition den första vårdagen för såväl borgerskap som arbetare. Redan söndagen innan hinner dock några berusade personer inveckla sig i knivslagsmål - Engelholmsposten suckar över "röfvarekula". Och på första maj är det en talrik skara som dricker märg i, och i några fall även ur, benen på Rönneholm. I slutet av maj uppges det att en liga antastar folk på väg till och från holmen, och en sen kväll strax före midsommar blir en "bättre man" på hemväg rånad. Midsommar däremot firas under bättre ordning - det rapporteras bara ett litet handgemäng mellan ett par rivaler om en tös så skön att hon borde nämnas "Rebbelbergas ros". Engelholms Tidning önskar bara att staten, såsom markägare, ville kosta på en bro på norra sidan, så man slapp åka över i rankiga båtar. Säsongen slutar i början av september med en stor barnfest, ordnad av en Nancy Edberg-Andrésen, med lekar, trolleri, leksaksutställning och musik - och dessutom ska två ballonger uppstiga!

Festen uppges ha varit trevlig men alltför glest besökt.

På hösten suckar emellertid Engelholmsposten åter över att det är bråkigt på Rönneholm, och dessutom svårt att komma dit med båt eller till fots i lös sand genom flygsandsplanteringen. Rimligen var det också detta sista problem som blev slutet för Rönneholm som nöjeslokal. Året därpå ingick första maj utan någon festlig tillställning i staden, och under sommaren 1879 öppnas så Engelholms brunnsinrättning vid Thorslund. I augusti beslutar Brunnsanstaltens styrelse att för högst 300 kr köpa den på Rönneholm befintliga paviljongen, för att genast flytta den till brunnsplatsen. I Thorslund bjöds servering och efterhand även annan underhållning, och stadens befolkning fick därigenom ett modernare och beständigare etablissemang inom betydligt bekvämare räckhåll.

Sedan Rynestad/Luntertun lades ner och staden flyttade några kilometer uppströms ån och uppstod som Ängelholm, försvinner Rönneholm åter in i historiens dunkel. Holmen drabbades av den stora sandkatastrofen under 16- och 1700-talen, när skövlingen av strandskogen ledde till att öknen bredde ut sig mellan havet och staden, och sanden när det var som värst låg hög mot Rebbelberga kyrkdörr. Om detta, och om arbetet med att hejda sanden, kan man läsa i "Ängelholm, en hembygdsbok", 1989, sid. 45.

Omkring sekelskiftet 1800 hade man fått bukt med sanden och kommit en bra bit på väg med återskapandet av skogen. Då började det som vi numera kallar Kronoskogen också att bli ekonomiskt användbart igen. Ägare till det hela ansågs staten vara, och överinseendet åvilade i länet landshövdingen och i riket Kammarkollegium - detta var långt innan Domänverkets tillkomst.

av Johan Brinck